REGISSÖREN JOHANNA GARPE SVARAR PÅ FYRA FRÅGOR, STÄLLDA AV EVA STRÖM

Hur fick du idén att dramatisera och sätta upp "Dorian Grays porträtt"?

När jag läste romanen hade jag precis upptäckt mina första gråa hårstrån; i samma veva ställde Henning mankell en fråga till svenska folket: Varför talar vi så sällan om döden? Läsningen av Dorian Grays porträtt, mina gråa hårstrån och Mankells fråga gjorde, att jag började fundera på min egen inställning till åldrandet. Jag slogs av hur starkt dyrkandet är idag. Det är helt enkelt ohippt att åldras. Ungdomen höjs till skyarna, samtidigt som den tystas och inte tas på allvar. När jag var liten fascinerades jag enormt av bilden av ålderstrappan och såg mig själv i de olika åldrarna. Osynligt gick jag över den fina gränsen från: om jag bara var vuxen! till - tänk om jag var femton igen! Idag kan man gå till plastikkirurger och köpa sig lite frist; på Wildes tid fick man sätta sin tillit till ett porträtt i källaren.
   Min generation brukar ju illvilligt kallas för den ironiska generationen, och man kan väl säga att Wilde är vår förfader. Han häcklar åt höger och vänster med ofantligt gott humör och det tilltalet känns bekant. Formen, eller snarare formerna i romanen, med sin hejdlösa blandning av filosofiska diskussioner och satir, varvat med melodram, skräckromantik och actiondrama - allt vilande på en mytologisk klangbotten - kändes lockande att göra en teaterföreställning av. Jag har mest regisserat opera och musikteater och när jag läste romanen, så uppfattade jag Wildes språk som musik. Orden finns inte där som en nivå över en undertext; de har sitt eget värde. Allt pratandet i salongerna fungerar som en violinsektion i en symfoniorkester, Dorians möte med porträttet är brassektionen.
   När jag började dramatisera romanen visste jag att jag ville behållade olika stilarna så långt det gick; behålla kalejdoskopet - både det grekiska ödesdramat och den engelska satiren.

Vilka är vår tids Dorian Gray?

"Syns man inte så finns man inte" var rubriken på en födelsedagsartikel i DN. Det blev för mig ett slags ledmotiv under arbetet med pjäsen. Dorian görs till en idol. Och alla runt honom är beredda att omfamna någon som de skall kunna projicera sina drömmar på. Han blir en kändis utan andra egenskaper än sin yta - beundrad och avundad. Men han är ju inte älskad för den han är, utan för vad han representerar för andra. Dorian jagar bekräftelse på sin identitet, och alla i hans omgivning håller benhårt fast vid bilden av vem han är för dem. Han blir en sorts Michael Jackson som sitter sönderopererad i Neverland, sover i syrgastält och leker med en apa medan Liz Taylor sjunder godnattsånger för honom. Fast Michael Jackson kan sjunga, det kan inte Dorian.
   I dag köar människor för att bli synliggjorda i Småstjärnorna, Robinson, Baren och Ricki Lake. I tio minuter får man bekräftelse på att man finns. Jag tror att många människor idag känner sig osedda i grunden. Ens yrke kan som genom ett trollslag klassas som tärande och försvinna. Blir man inte sedd och tagen på allvar, med en tro på att ens existens spelar någon roll, kan pseudokändisskapet bli en plattform för en identitet, även om det är en lånad identitet. Karaktärerna i pjäsen har ju alla en form av lånade identiteter. De lever sina liv på en scen och tror att de lever i verkligheten. De kämpar för att leva upp till de bilder de byggt av sig själva och upptäcker för sent att det enda de aldrig gjort är att vara sig själva. De lämnar sin historia, sin tid och flyter omkring i ett ödsligt narcissushav utan kontakt med sig själva eller varandra. "Jag älskar skådespeleri; det är så mycket verkligare än det verkliga livet" (replik ur Dorian Grays porträtt).