Recensioner av Selma & Johanna -
En Roadmovie

Selma och Johanna - en roadmovie
Svensk ungdomsfilm i regi av Ingela Magner, med bl a Anna Sjögren, Grete Havnesköld, Kjell Bergqvist, Jakob Eklund, Johan Widerberg, Jan Mybrand och Harriet Andersson.

Nej. Jag tror inte på den här historien.
De här människorna bor inte i Sverige. De bor i något slags "Sverige" som bara finns på film.
Här i den vanliga världen går det till så att om två män som inte känner varandra åker bil tillsammans pratar de i bilen. I "Sverige" väntar de några timmar till en av dem är inne på en toalett så att de måste skrika genom dörren.
De har kanske gått dramaturgikurs.
I "Sverige" tar man in på motell om man bilar från Småland till Helsingborg, en resa som här ute i verkligheten bara tar ett par timmar. På det sättet kan man grubbla över konstighet efter konstighet i den här filmen.
"Selma och Johanna - en roadmovie" handlar om två 11-åriga flickor som rymmer från Stockholm första skoldagen för att en av dem måste gå om fjärdeklass. De ska överklaga rektorns beslut till Europadomstolen.
Det är en bräcklig idé att bygga en film på. Och i många scener tänjer manusförfattarna ännu mer på trovärdighetens sköra tråd.
Annars är det ett gediget hantverk. Det ser bra ut, skådespelarna gör vad de ska och Johan Widerberg/Janne Mybrandt är ett intressant brödrapar som ger flickorna skjuts. Men istället för att dras med in i människornas öden undrar man var de är.
Den här roadmovien hade behövt en kartbok.
Jens Peterson
Premiärer 29 augusti 1997
http://www.aftonbladet.se/puls/film/9735.html

http://www.vltmedia.se/film/Selma.html
Recensionen publicerad i VLT 970829
Selma och Johanna – en roadmovie Sandrew Regi: Ingela Magner I rollerna: Anna Sjögren, Grete havnesköld, Jakob Eklund
Svensk barnfilm, upp till tolv–fjorton år, ungefär. Selma och Johanna är två tioåriga flickor som rymmer hemifrån. De ska till europadomstolen i Strasbourg för att protestera mot att Johanna ska gå om fjärde klass. De åker tåg, de liftar, tar sig fram genom Sverige söderut. Helsingborg ter sig som ett lämpligt delmål för dem, där bor Johannas farmor och kanhända är fotbollsspelaren Henke Larsson där på besök, han är ju så söt, tycker Selma. Deras föräldrar blir, naturligt nog, förtvivlade när barnen är borta. Polisen Kjellman (Kjell Bergqvist) och Johannas pappa Göran (Jakob Eklund) ger sig ut på jakt efter barnen. "En roadmovie" är undertiteln, men i en roadmovie finns alltid två resor, dels den från plats till plats, dels den inre, personernas utveckling allt eftersom resan lider. Så är det inte här. Det handlar bara om en resa från plats till plats. Bästa karaktären, den som är på riktigt och som det går att känna för som vuxen är Johan Widerbergs raggare med hjärnspöken. Dock – episod staplas på episod utan att någon helhet skapas. Det finns en del roliga sekvenser, främst förstås sådant som en yngre publik skrattar åt. Betyget ovan, en tvåa, är snällt satt och ges för denna humor, för godkända barnaktörer och för ett par av bifigurerna. Selma och Johanna innehåller också en del mycket förbryllande scener. Som när Jakob Eklund vecklar ut något han har i händerna – men vad det är får vi inte se för händerna är utanför, under, bild. Logiken haltar också emellanåt, fast det är knappast något som en åttaåring hakar upp sig på. BENGT JOHANSSON
DNet. Film 970829

Kompisfilm längs bivägar

Av Eva af Geijerstam
"Selma & Johanna", svensk film på Filmstaden Sergel, Filmstaden Söder
Manus: Sara Heldt i samarbete med Ingela Magner
Regi: Ingela Magner
Foto: Dan Myhrman, Michael Spice I rollerna: Anna Sjögren, Grete Havnesköld, Kjell Bergqvist, Jakob Eklund, Johan Widerberg, Jan Myrbrand m.fl.
Längd: 1 tim 31 min
Johanna är elva, mörkhårig , med stark vilja, skilda föräldrar, rejäla kläder och påtaglig svaghet för kungligheter. Fäblessen får sin förklaring mot slutet av hennes och bästisens Selmas rymningsresa söderut, såsom den berättas i "Selma & Johanna". Kompisen är också elva, har ljusa flätor, sommarklänning, levande kanin och jättelik mjukispanda därhemma, samt dyrkar Henke Larsson - förklaring överflödig.
När en tämligen schablonmässigt tecknad petimeter till fröken (varför ska dylika alltid förses med stramande frisyrer och missklädsamma glasögon?) beordrar kvarsittning i fyran för Johanna ger de sig av för att anmäla orättvisan för Europadomstolen i Strasbourg.
Jag tvivlar på att särskilt många av filmens tänkta publik vet vad Europadomstolen är för något, och berättelsens inledning blir även för en vuxen både oklar och rörig. Men den tar sig när den väl fått iväg Selma och Johanna på deras äventyrliga färd. Mer än en "road-movie", som lanseringen ger för handen, är den en kompisfilm längs några bivägar.
Där finns den sakta framväxande vänskapen mellan Johannas slarver till pappa och en till att börja med ytterst distanserad snitsare till civilpolis som tillsammans följer efter flickorna söderöver. Där finns ett slags spegelbild av Johanna och Selma som gamla, i ett par smågrälande tanter som ger dom lift i sin långsamt stånkande lill-Cittra en bit av vägen. Och där finns två bröder från Kisatrakten som i sin flotta amerikanare omgående solidariserar sig med hjältinnorna, eftersom de själva håller ihop efter en familjetragedi.
Men där finns förstås framför allt Selma och Johanna själva, så olika varandra men med en sån omedelbar och saklig sammanhållning att den också lyckas hålla ihop en annars spretigt ojämn berättelse. Den parar ganska torftig situationskomik, pinsam buskis och flyktig schablonmässighet (särskilt hos berättelsens kvinnor) med plötsligt allvar, motljussentiment och förtröstansfullt absurd vardagshumor.

Det finns alltså en del att glädja sig åt i Ingela Magners långfilmsdebut, ögonblick när den släpper oron för att inte vara "originell" eller "händelserik" tillräckligt - och förstås åt att det alls gjorts en så pass ambitiöst tänkt och komplicerad film - för biolivets annars så missgynnade grupp i åldrarna runt sina huvudpersoner, mitt emellan oförskräckt barndom och fegande vuxenliv. Och att de utan tvekan bästa skådespelarinsatserna bestås av Anna Sjögren och Grete Havnesköld (fynd redan som Lotta på Bråkmakargatan-filmerna) i titelrollerna är därmed inte mer än rätt: det är när de står i tydligt fokus "Selma & Johanna" är som allra bäst.