Jan Aghed, SDS: "Filmens nästan enda riktigt bra scener - i den meningen att spel, repliker, stämning, växlande kameraperspektiv och klippning finner harmoniskt utlopp i en övertygande psykologisk och bildmässig förtätning - kommer dels då fixarens uppläsning förfalskar innehållet i hushållerskans avskedsrader till analfabeten och dels då brevskriverskan ångrar sig. (-) Storyn bärs sällan fram av någon större trovärdighet ens på egna premisser. Ofta vidlåds berättandet av samma vänliga tröghet som den förälskade lantbrukarens hjärntrafik. Lassgård är vanligen en imponerande aktör, men då han ska föreställa ett hämmat och försynt, lantligt köttlass av dovt mullrande lidelser kan han falla tillbaka på tradiga maner i ett överspelat underspel, Widerbergs onda genius saknar utstrålning och Bergström hos Nutley är som alltid Bergström hos Nutley. Frånsett samlagsflås i ladan, reaplan i skyn, bilarna och lite till samt de båda nämnda episoderna skulle man inte blivit alltför förvånad om Under solen visat sig vara en filmatisering av ett refuserat manus till någon bygdemelodram med Edvin Adolphson och Birgit Tengroth. Mans kvinna II eller tvärtom. Nutleys möte med denna svenska filmtradition ser inte sällan ut som ett oavsiktligt komiskt misstag."

Helena Lindblad, DN: "Det kunde blivit ett angelägnare triangeldrama om känslomässig nöd och utanförskap om det hade funnits fler psykologiska fördjupningar. Men Nutley väljer att stanna på ytan, låter berättelsen lunka på, avstår från överraskningar och använder en, oftast, generande enkel symbolik för att föra handlingen framåt. (-) Skådespelarna tar också det säkra för det osäkra. Helena Bergström är lika svalt sexig, Lassgård klumpedunsig och Widerberg ynglingaktigt slängig som de brukar vara. Hantverket är som alltid hos Nutley oklanderligt. Femtiotalskänslan kärleksfullt återskapad (-). Jens Fischer, en mästare på att fånga själva essensen av den svenska naturens skönhet på bild, är på topp. Men det vore betydligt mer spännande om Colin Nutley, som redan har den stora publiken i sin hand, vågade ta större konstnärliga risker."

Bertil Palmqvist, AN: "Det är som en remake av någon svensk 40- eller 50-talsfilm; den tid då passionerna (åtminstone i svensk tappning) utspelade sig på landsbygden, den tid då urbaniseringen ännu inte helt hade utarmat kärlekslivet på landet, lika landsbygdsromantiskt som hon dansade en sommar, fast snarare han knullade en sommar. (-) När engelsmannen Nutley gör sin remake så blir den gamle bekantingen sig ändå inte riktigt lik. Denne ensamme svenska småbrukare (Rolf Lassgård) har aldrig funnits i den svenska verkligheten, fråga mig, jag har vuxit upp med dem nära inpå. Och hushållerskan (Helena Bergström) kunde inte ens ha rört sig i de mest kärlekstörstande ungkarlarnas fantasi. Bara ormen i paradiset (Johan Widerberg) är sig riktigt lik, men skitstövlar förändras ju inte så mycket genom tiderna. (-) Varken [Helena Bergström] eller Rolf Lassgård slarvar bort en filmroll. Hennes hushållerska behåller sina mystifikationer in i det sista. Lassgård är rörande i sin tafatthet och skönt patetisk när han tror sig ha kommit på vad kärlek handlar om. Johan Widerberg är den minidonjuan han är. Han ska nog se upp, så att han inte fastnar i det facket. Den svenska landsbygden (-) är vacker men inte heller den är sig riktigt lik. Nutley verkar se ett annat ljus än det vi svedalingar ser. Och det är ju inget fel. Tristare är då att hans film - till skillnad från Änglagård - nästan helt saknar humor och att den berättelse han har byggt den på inte har någon fjong - trots sitt erotiska grundtema."

25 december 1998
Mats Bråstedt, Expr: "Att Nutley haft en litterär förlaga har inte förändrat mycket, för precis som i Änglagård - andra sommaren är hans startsträcka mer än lovligt lång. Ganska omgående hamnar han i tomgångsläge och tvingas fylla ut med bilder i soluppgång och skymning av det svenska landskapet, dess fauna och flora. Pastorala vyer på hästar som leds till vatten och hundar som springer över fält i flödande motljus kan vara vackra en första gång, men blir ihåliga och tjatiga när de återkommer varje kvart. (-) Jens Fischer kan däremot redan nu börja fundera på var han ska ställa nästa Guldbagge. Hans anslående bilder - dock alltså något utdragna - är tillsammans med Johan Widerbergs roande och oroliga Erik det som till slut värmer i Under solen." Elisabeth Sörenson, SvD: "Det som får mig att tro på personen Olof är Rolf Lassgårds gestaltning. I hans framställning ligger förklaringen och den är lika enkel som övertygande: det bara blev så. (-) En bra historia - men obegripligt att den tänjts ut till 2 tim och 10 min. Här fylls på med ett stämningsmåleri, för att inte säga natursvärmeri, som ligger utanför kärnan och som inte korresponderar med Rolf Lassgårds och Helena Bergströms på samma gång återhållsamma och övertygande spel. Jens Fischers foto är vackert - så skönt att det finns anledning att hushålla med det. Här tillåts det stundom att bli l'art pour l'art. Som den anslående bilden av hästarna i vattnet - i och för sig en 'allmän naturbild' så till vida som den kunde vara hämtad från många håll i världen - den får med någon variation återkomma; förströddhet i stället för koncentration - det blir segt under solen." Jan-Olov Andersson, AB: "Vi som har vuxit upp på landet känner oss omedelbart hemma i Colin Nutleys drama om vänskap, kärlek och lojalitet. (-) Och Olof är som den slags medelbonde man skulle ha fått fram om man hade kört alla den tidens svenska bönder i en mixer. Lassgård är en stor skådespelare, som här spelar med små medel. En sorgsen blick. En mumlande tveksam replik. Han förkroppsligar den blyge Olof på ett lågmält men mästerligt sätt. Filmens tempo verkar anpassat efter den tid och miljö den utspelas i. En långsam berättarrytm som passar historien. Två timmar och tio minuter känns, faktiskt, aldrig särskilt långt. (-) Under solen är en bra film - som hade blivit ännu bättre om hela filmen hade haft samma intensitet som under den sista halvtimmen, när människornas relationer ställs på sin spets."