-Tv blev en räddningsplanka
|
|
Foto: Andreas Lundberg |
| Johan Widerberg har lust att filma igen – och han gör det med besked. Först i premiäraktuella ”Lithivm”, senare i Nutleys ”Under solen” och i danska ”På främmande mark”. |
- Johan Widerberg, 24, är tillbaka.
- David Flamholcs thriller "Litivm", med premiär idag, är hans första stora roll sedan "Juloratoriet" och "Lust och Fägring stor".
- För Puls Jan-Olov Andersson berättar Johan om hela sin film- och tv-karriär.
Han har legat lågt i två år. Först blev han sågad för sin insats i ”Juloratoriet”. Sedan dog hans pappa
Bo Widerberg.
– Jag mådde jävligt dåligt. Det var soffläge, det var tungt att ta sig ur den grejen, säger han.
Vi träffas under slutskedet av inspelningen av Colin Nutleys nya film ”Under solen” (premiär på juldagen). Under två månader har hela filmgänget hållit till på Ronnums herrgård några mil utanför Trollhättan.
 Vad var det som lockade dig att spela svartsjuk pojkvän och taxichaufför i ”Lithivm”?
– Ingenting.
Ingenting?
– Jag var beredd att göra vad som helst, osett, sedan jag hade sett Davids debutfilm ”Vackert väder”. Han visade så tydliga tecken på begåvning, det är en film som är fylld av den sortens ungdomliga energi och kraft, som nästan inga filmer har nu för tiden.
– Det är så jävla viktigt att vi tar hand om de unga löften som kommer fram. Det var en helt annan inspelningsteknik än det vi gör här nere med Colins film, här har vi förhållandevis mycket pengar.
OK, vi tar din karriär, film för film, och börjar med ”Mannen på taket” (1976).
– Jag var nog bara ett år. Det var en scen med Kollberg, polismannen som spelades av Sven Wollter. Den ska skildra hans hemmiljö, han ligger i sängen med sin fru, Eva Remaeus, och jag är sonen, då.
– De bara slängde in mig där, det var väl tur att jag var på gott humör, jag måste ha känt mig trygg med Sven och Eva. Det där att skildra polisernas vardag, det blev ju lite av Bos signum i polisfilmerna.
”Mannen på Mallorca” (1984).
– Då är jag också son, till Tomas von Brömssen, det är en helt underbar, men lite hemsk, scen, han är en frånskild farsa som kommer hem till den nya familjen på julafton.
Du var tio år, då hade du ju lite koll på vad du gjorde framför kameran...
– Nä... det gjorde bara saken värre. Jag var jävligt nervös, jag går som om jag är stelopererad. Jag har inga lustfyllda minnen av det där. Jag slängdes in, kanske för att det är ett tråkigt arbete att leta barnskådespelare, farsan gjorde aldrig på det sättet. Min storasyster Nina är mycket bättre barnskådis än jag, titta på ”Kvarteret Korpen”.
Vad ville du bli i den åldern?
– Jag var tidigt väldigt... pessimistisk, jag hade inte de där högtflygande planerna, som till exempel att bli fotbollsproffs.
Men du var väl bra i fotboll?
– Jag spelade knattefotboll, vi pojkar -74 var bäst, vi vann St. Erikscupen tre år i rad.
Du var rätt liten för din ålder, vilken plats i laget spelade du på?
– Jag var libero mot slutet.
Lite Franz Beckenbauer?
– Just det, det var du som sa det, en tänkande libero! Jag ville inte säga det själv...
– Jag slutade när jag var 14–15, stod inte ut med att träna. I den åldern, om man spelar i en elitsatsande klubb (Djurgården), så ökar man drastiskt på träningsdoserna, det blir 4–5 gånger i veckan, det var inte kul.
Är du fortfarande djurgårdare?
– Jag vill ju vara det. Men det är svårt att fortsätta heja, om man säger så. Division I-harvandet, kombinerat med slynglarna som slåss, det känns inte speciellt kul.
– Premiäromgången i årets allsvenska, när Bajen-fansen gick över bron, det kändes tungt. Alltså bra, nästan så man fick lust att byta lag.
Du får alltid heta ”Bo Widerbergs son”. Du har väl en mamma, också?
– Hon heter Ann Christine Santesson och har i många år jobbat på lärarhögskolan i Stockholm, där hon varit involverad i ett projekt om hur pass höga kunskaperna är hos elever i Stockholm.
Vad har mamma betytt för dig?
– Herregud, det är så enormt mycket. Hon har ju varit oerhört viktig som en jävla trygghet, det var ju ingenting som farsan stod för, inte ens när hela familjen bodde tillsammans.
Tillbaka till filmerna. Det är inte många som förknippar dig med ”Mitt liv som hund” (1985).
– Jag stjäl en scen där (ironiskt skratt). Det är scenen där Anton Glanzelius fastnar med sitt könsorgan i en flaska.
Hur hamnade du i den filmen?
– En fotbollskamrat till mig hade sovit över, han skulle vara statist och farsan tyckte det vore kul om vi åkte dit allihop. Jag vet inte... han kanske skrämde upp någon på kostymavdelningen, jag fick i alla fall vara med och hade till och med repliker.
”Ormens väg på hälleberget” (1986).
– Det var fruktansvärda kval när vi spelade in filmen. Det finns en scen som vi (pappa och Johan) aldrig pratade om, den är bortklippt, jag klarade helt enkelt inte av den, fick inte till replikerna, var för nervös. Men det fanns stumma scener som Bo var nöjd med. Så någon nytta gjorde jag väl...
Tv-serien ”Ebba & Didrik” (1990).
– Först var det radio, en sommarlovsföljetong som skildrade bara Didriks historia. Mamma hade träffat
Peter Schildt (regissören), som letade barn, han frågade om inte jag var i rätt ålder.
– Radion var lite lättare än att filma, inte så stor apparat. När de sedan skulle göra tv-serie, sa jag nej. Men de lyckades övertala mig. Mycket för att jag inte stod ut i skolan. Jag var skoltrött, gick i åttan, det var en katastrof. Fram till och med sjunde klass hade jag varit lite av ett ljushuvud, sedan brakade det fullständigt, tv-serien blev en jävla räddningsplanka. Så... jag har faktiskt inte gått ut grundskolan.
Sedan gjorde du ”Augustitango” (1993), en film om en ung mans kärlek till en äldre kvinna. En historia som liknar ”Lust och fägring stor”. Vad sa din far om det?
– Vi hade ingen kontakt de åren. Det var i fem år.
– Farsan började prata om ”Lust...” när jag var 11–12 år. Men så blev det som det blev mellan oss. Jag kunde aldrig i helvete tänka mig att filmjäveln skulle bli gjord, ännu mindre att jag skulle ställa upp i den. Jag hade ju gjort det valet, att säga upp bekantskapen med min farsa. Jag skulle vara stenhård.
Så ”Augustitango” blev en slags hämnd på honom?
– Hämnd... det kan man inte säga, heller. Det var åter så att jag ville komma ifrån en situation där jag inte trivdes. Det stod still för mig på Rally-TV. Men helt ärligt... jag har lite svårt att minnas vad jag tyckte och tänkte under den tiden. Hela tiden är som dold.
|
|
Det var mycket strul kring filmen, eller hur?
– Pengarna tog väl slut. Faktum är att jag trodde att filmen aldrig skulle visas, men jag vill inte sitta och snacka skit för att jag varit inblandad i något som inte lyckades fullt ut, jag har inget otalt med de människorna.
Tv-serien ”Rapport till himlen” (1994) blev ditt genombrott, eller hur?
– Om det blev ett genombrott, det vet jag inte. Men det var första inspelningen där lusten var övervägande. Jag sögs in i det där, och började älska den speciella atmosfär som skapas på en filminspelning.
– Jag hade lärt känna Ulf Malmros (regissör) på Rally-TV, där jag jobbade som alltiallo. Jag gillade honom som fan redan vid första mötet, någon rockvideo med Niklas Strömstedt eller Anders Glenmark, det var som att träffa en hyperbegåvad demonregissör.
– Vi blev bra polare, han berättade på ett tidigt stadium att han skrev något där det fanns en roll för mig.
”Polismördaren” (1994).
– Ett avsnitt i Martin Beck-serien. Jag spelar en kille som är oskyldigt misstänkt för mord. Den första grejen jag gjorde sedan jag hade bestämt mig för att satsa på skådespeleri.
Samma år spelade du en riktig mördare i tv-deckaren ”Rosenbaum”. Många skådisar tycker skurkroller är drömroller...
– Jo, men den här mördaren var inte så elak, mer ledsen och förvirrad, det är inte lika kul.
Vilka är de bästa filmskurkarna?
- Claude Rains och Basil Rathbone i ”Robin Hoods äventyr” (1938).
Folk i din generation brukar annars snarare säga Al Pacino i ”Scarface”...
– Tråkigt nog. Det är trist att det blivit så, för när unga regissörer sedan själva gör film är det så uppenbart att de har sett ”Scarface”, som inte är så jävla bra, sådär 7 000 gånger.
Har du själv några idoler eller förebilder?
– Jag hade inga skådisdrömmar som liten, så jag har bara beundrat från ett annat håll, som filmälskare. Marlon Brando , han står där som en fyr. Och här i Sverige Thommy (Berggren). Jag säger alltid Thommy och det fortsätter jag med tills jag dör, han är så jävla bra.
Samtidigt som du hade bestämt dig för att bli skådis, började du och din pappa få kontakt igen...
– Det började hända saker med ”Lust...”. Pappa skrev brev till mig, att nu drar det ihop sig, jag slog ifrån mig, skrev ganska hårda och kortfattade svar.
– Det där pågick ett tag. Till slut kände jag att de fem åren räckte. Det vore jävligt kul att träffas.
– Vi möttes hemma hos min storasyster Nina och hennes man. Jag gick med på att komma dit, det var stelt i början. Sedan lämnade de andra Bo och mig ensamma med en flaska gin på bordet. Det som i stort sett hände var att vi drack upp den. Sedan var det klart.
– Jag vet att det nästan låter som om det vore skrivet, det där, säger Johan och skrattar.
Filmen blev en kritiker- och publiksuccé, Guldbagge-belönad, Oscars-nominerad, Bo och du åkte till Hollywood, du skulle få roller där borta...
– Vår Amerikaresa var fantastisk, som en makalös bonus.
Din egen Hollywood-karriär, då?
– Man blir spännande ett tag. De (Hollywoods agenter) är som hajar som vädrar blod i vattnet, hugger och smakar lite grann. Jag gick aldrig upp i det där så hysteriskt. Bo tyckte det var roligt, att tala om för alla att det fanns intresse för mig.
Pappa var väl stolt...
– Ja, självklart, det är klart det fanns en stolthet där.
”Juloratoriet” (1996) blev också en kritiker- och publiksuccé, men du själv fick ett mer blandat mottagande. Det tog dig hårt...
– Ja, jag var inte alls beredd. Tidigare hade jag bara fått bra omdömen och nu hade jag sugits med i den allmänt positiva känsla som omgav filmen. Jag hade slutat tvivla på min förmåga, jag tyckte vi hade gjort en bra film. Det tog lång tid att komma över, det där med ”Juloratoriet”. Och så blev ju Bo sjuk.
Johans pappa dog 1 maj i fjol, 66 år gammal. Känslorna kring det är inget han vill prata om. ”Det är så jävla privat”, som han säger.
Johan är heller inte mycket för att ”vika ut” sitt privatliv i övrigt. Han berättar att han och sambon, radions
Amanda Rydman, har ett ”litet umgänge som vi träffar ofta”.
Vi får se mycket av Johan på bio i framtiden – i ”Lithivm”, i Colin Nutley-filmen ”Under solen”, i danska ”På främmande mark”. På kändisfester och galapremiärer lär han dock bli en lika sällsynt gäst även i fortsättningen.
– Ska jag gå på krogen, ska det vara med mina vänner, jag vill inte stå med systrarna Graaf och tugga på laxsnittar.
– Det handlar ju mycket om att visa upp sig, jag har inget behov av det. Det är skönt, att jag är så säker på det, annars är det lätt att tidningsmonstret äter upp en, det verkar som en drog på somliga.
arkiv Johan Widerberg
Namn: Johan Widerberg.
Ålder: 24.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Sambo med radiojournalisten Amanda Rydman.
Aktuell: På bio i thrillern ”Lithivm”, som har biopremiär i dag.
|
