Bergman, Hjalmar: Titel: HERR VON HANCKEN Förlag: Bonniers Utgivningsår: (1920) 2000 Omfång: 251 sidor Pris: 153 kronor (inbunden) ISBN: 91-0-057535-6 Av Nils Schwartz Expressen 001225 "Ehuruväl prost, make och far har det fallit mig in att nedskriva en berättelse över den rörelse, den oro och de märkliga händelser, som timade vid Iglinge brunn sommaren 1806, då jag i följe med familjen von Hancken vistades därsammanstädes." Med denna inledande mening slår Hjalmar Bergman omedelbart an både tonen - lätt parodierande 1800-talspastisch - och anlägger berättarperspektivet i sin roman Herr von Hancken (1920). Vad som ska följa är jagberättarens något kruserliga tillbakablick på sina ungdomsförvillelser. Man läser romanen med prosten Carlanders klarputsade brillor på nästippen och hans förnumstiga stämma i örat. Själva förmedlingen av berättelsen bestämmer läsningen i lika hög grad som intrigens situationskomiska förvecklingar. Det märker man föga av i SVT Dramas påkostade dramatisering som sänds i fyra timslånga avsnitt från och med i dag och tre kvällar framåt. Den berättarröst som emellanåt hörs är Johan Widerbergs ljust pojkaktiga stämma i rollen som den unge informatorn i familjen von Hancken. Ålderns avstånd uppslukas av ett omedelbart presens. Manusförfattaren Ulf Stark och regissören Rumle Hammerich kunde ha skapat tv-mässig berättardistans genom att skruva till det burleska och absurda draget. I stället har de gått motsatt väg och "försnällat" romanen, därmed också försnillande en del av Bergmans intentioner. Stark har skurit bort, stuvat om och diktat till, säkert för att göra berättelsen tillgängligare för tv-publiken. Men det har skett till priset av de inre och yttre konflikter som laddar romanen. Per Oscarsson är visserligen magnifik i titelrollen, men det är en gestalt som har lånat för mycket av karaktären från Don Quijotes sorglustiga skepnad och för lite från gnällspiken i Molières Den inbillade sjuke. På liknande sätt - om än med blygsammare strålglans - har de andra romangestalterna blivit familjevänligare, men också oförargligare. Den beskäftiga mamsellen Arrenander som i romanen hunsar med sina tre försupna friare har till exempel stöpts om till snäll tjock flicka med bara en friare, vilken hon gladeligen skänker sin oskuld. Svårast att förlika sig med är ändå Johan Widerberg i rollen som Carlander. I prostens lite generade återblick har hans ungdomsjag både högfärdiga och inbilska drag, men i tv ser vi mest samma troskyldiga yngling som Widerberg alltid spelar. Det ska dock inte skyllas på honom utan på en alltför publikfriande casting. Såväl von Hanckens som Carlanders illusioner närs ju av deras falska bördsanspråk, trots eller på grund av att de gång på gång snubblar över de sociala hierarkiernas trösklar. Det är ingen tillfällighet att Bergman har förlagt berättelsen till brunnsmiljön, där ståndsskrankorna i allt sitt ceremoniella löje framträder i hanterlig miniatyr. Men i tv-versionen ger Iglinge brunn mera intryck av folkligt byagille. Den förnämare societeten är egendomligt osynlig. Och därmed förbleknar också det sociala undanskuffandets stigma som plågar både von Hancken och Carlander. Konflikterna bäddas in i en i och för sig rätt skojig idyll. Fast romanen är roligare.

Hem     Biografi     Filmografi     Artiklar     Bilder     Notiser     Relaterat