Publicerad i Dam 29 juni - 5 juli 1976

Bo Widerberg berättar om sitt livs viktigaste satsning:

Jag tog ledigt över ett år för att få vara med mitt barn

Bo och Anki i Cannes 690, 980

  • - Jag missade kontakten med mina två första barn.
  • Men Johan 1½, har jag följt sedan födelsen. Det är en fantastisk upplevelse, säger regissör Bo Widerberg till vår reporter.
    Av: ANNA BELL DAHLBERG
    FOTO: STIG SVEDFELT

  • Man behöver inte precis befara att somna när man går igenom klipp-pärmen märkt Bo Widerberg. Den skulle mycket väl kunna tjäna som undervisningsmaterial för blivande journalister.
        Ty den är ett skolexempel på Drastisk rubriksättning. Flammande appeller, uppbrott, utbrott och djärva satsningar har varit ett med denna unika filmbegåvnings karriär.
        En känslomänniska med en förmåga att entusiasmera sig själv och sina arbetskamrater bortom alla konventionella gränser. För att inte tala om alla dessa ansvariga direktörer - som i många fall drivits till både vanvett och förtvivlan.
        Under ett och ett halvt år har det dock varit tyst om Widerberg, sånär som på filmplaner som inte gått i lås och en kraschad helikopter i den nya filmen Mannen på taket. Ett alldeles speciellt kapitel i svensk filmhistoria utspelat på Odenplan och dessutom på långfredagen.
        Det är därför med en viss bävan man går till sitt första möte med denne regissör
        - Jag lever ingalunda någon spänningsfri tillvaro, men på det hela taget ett lugnt och fridfullt liv.
        Vi sitter på en av Cannes fashionabla plager.
        En liten elegant stia, om ni så vill, som kantar Medelhavet. Det är fortfarande tidigt på förmiddagen i Cannes och Bo Widerberg och kvinnan i hans liv, Ankie Santesson, är som vanligt nästan först på stranden.
        - Vi är här för att koppla av. Film kan man väl se under mörka vinterkvällar hemma i Stockholm. Jag har jobbat så hårt med filmen (Mannen på taket) så vi tyckte att vi kunde ta några dagar ledigt i klipparbetet.
        Att denne man, krushårig och närsynt bakom glasögonen, insvept i en stor vit frottérock, skulle vara något slags skoningslös demon i sitt arbete, finns det intet som vittnar om. Möjligen då den obändiga vitaliteten, som mest tar sig uttryck i en ständig svada, ständiga infall och utfall och utvikningar samt en stor och varm humor. Bo Widerberg har förändrats de senaste åren. Detta tack vare att en son föddes. Johan, 1,5 år, som han helst talar om.
        - Tyvärr så missade jag kontakten med mina två första barn, Martin och Nina, när de var små. Då var filmen viktigare än familjen. Men Johan har jag följt sen födseln. Burit med honom överallt och det är en fantastisk upplevelse. Ingenting går upp emot att få vara med sitt barn. Inte ens en Stanley Kubrick-film. (Stanley Kubrick är den regissör som Bo Widerberg beundrar mest - eller som han själv uttrycker det "irriterar honom mest".)
        - Vi, Ankie och jag, är ju så fruktansvärt priviligierade som båda två har har kunnat vara lediga i över ett år för att få vara med Johan. I ett litet barn finns en så stor koncentration av liv.
        När jag började filma igen (Sjöwall-Wahlöö-romanen Den vedervärdige mannen från Säffle - filmtitel: Mannen på taket) så tog jag med honom när jag kunde. Gnydde han fick jag stå långt ifrån för att det inte skulle höras på bandet.
        - Det är bra tycker jag om personalen tar med sina barn. Förut har jag nog skärmat både mig själv och mina medarbetare från våra familjer. Det är fel. Man måste oftast ha ett privat centrum, en harmonisk grund för att kunna jobba bra.
        - Det blir säkert fler Sjöwall-Wahlöö-baserade filmer, inte minst för att vi hade så trevligt under inspelningen. Stämningen var underbar. Kanske beror det också på att jag har blivit säkrare på att jag är duktig - nu är jag nästan totalt respektlös inför detta svåra att göra film. Det första jag gör efter Mannen på taket är en irländsk historia.
        Vad Bo Widerberg inte berättar är att det finns ett projekt med Thommy Bergren och Pia Degermark i planeringen. Under vistelsen i Cannes träffades Bo och Pia och hennes man Pier Caminecci. Potentiell finansiär.
        Till hösten kommer både Bo och Ankie, som är förskollärare, att arbeta. Johan ska debutera på dagis.
        - Ankie har hittills skött det mesta av den s.k. markservicen eftersom jag har koncentrerat mig på Johan. Och blommorna. Jag odlar och odlar från frö till växt. Man får väl tycka om att hålla på med blommor utan att vara centerpartist...
        Ett väldigt skratt som får bandspelaren att hosta.
        - Självklart ska kvinnan ha samma rättigheter som mannen i arbetslivet, spinner han vidare på tråden refererande till markservice och kvinnoroll. Det behövs verkligen en rysk revolution i vårt priviligierade manssamhälle. Men det ligger också en fara i detta. De, kvinnorna, måste inse när de nått upp i jämnhöjd. Jag vill inte hålla på och sota för vad min farfar har gjort...
        - Fast jag förstår precis varför Bergman alltid har så jävla mycket kvinnor i sina filmer. De är billigare och så kokar de kaffe och brer smörgåsar...
        Nytt skratt och ny hostattack i bandspelaren.
        - Jag håller på att skriva en bok också. Men den är fortfarande på planeringsstadiet i huvudet. Den ska handla om spel mellan skådespelare. Samspel. Där kommer jag bl.a. att redogöra för vad som hände på Dramaten under repetitionerna av Lång dags färd mot natt. Jag tycker att det är ens skyldighet att redovisa de erfarenheter man gjort som kan komma andra till nytta. Jag tycker också att Ankie ska skriva en bok om barnuppfostran. Hon tänker så sunt och har en förmåga att se problemen där de sitter och inte där de antas sitta. Hennes åsikter stämmer inte alltid med de offentliga.
        - Vår Johan t.ex. är ett mycket starkt barn och vi gör ingenting för att stäcka hans vilja. Snarare underblåser vi den. Han ska ha självkänsla.
        Johan och hans föräldrar bor på stora Essingen, en småstad i storstan och där har Bo Widerberg sitt klipprum. Sällan ses de på de ställen där man annars så ofta hittar folk i teater- och filmbranchen.
        - Ankie har naturligtvis en stor del i att jag kan svara nöjd på frågan hur jag lever. Det är jävligt konstigt, säger Bo Widerberg, men det fungerar så bra. Vi är aldrig åtskilda. Visserligen ska man väl kunna vara det också, men det har liksom inte kommit på tal.
  • Hem     Biografi     Filmografi     Artiklar     Bilder     Notiser     Relaterat