skådespelaren johan widerberg

han kunde alltså blivit fotbollsspelare – men han blev skådespelare. Mot sin vilja.
   - Ja, eller i alla fall under protest. Jag ville verkligen inte vara med i ”Ebba och Didrik”. Det pågick en övertalningskampanj i flera månader innan jag gav med mig. Jag var 14 år och jag tänkte att den där inspelningen i alla fall skulle kunna bli en väg bort från plugget, säger Johan Widerberg och tänder en cigarett.
   Peter Schildts och Christina Herrströms tv-serie repriserades i höstas. Det var tredje gången den visas. Den tillhör uppenbarligen de serier som kan visas för varje ny generation. Något som Johan Widerberg i och för sig uppskattar.
   - Men jag har aldrig sett hela serien koncentrerat! Bara glimtar här och där. När den kom var det bara plågsamt. Och nu är det nog mest pinsamt.
    Fast allt var inte bara negativt. Under de sju månaderna serien spelades in blev han ordentligt förälskad i själva inspelningssituationen. I gemenskapen med teamet. I sättet att leva och arbeta.
   - Det är en speciell arbetsplats. Jag mådde otroligt bra - fram till den sekund som klappan slogs. Då var det bar ångest igen.
   I detta trauma hittar man förklaringen till att Johan Widerberg först nyligen börjat kalla sig skådespelare. Det som började under protest kunde ju rimligen inte var det han skulle syssla med. men lite märkligt är det ändå – vi har ju här en ung man som varit med i hela tre svenska filmer som nominerats till Oscar för bästa utländska film! Det handlar om ”Lust och fägring stor”, ”Under solen” – och dessutom ”Mitt liv som hund”.
   - Jag undrar om jag verkligen kan räkna den? och jag tycker alltid det är lika pinsamt när den dyker upp i min resumé på filmfestivaler. För då är det alltid någon i församlingen som tror jag är Anton! (Glanzelius.) Och så måste jag förklara. ”Kommer ni ihåg den där scenen där han fastnar med Frasse i flaskan? Då är det så att storebrorsan först frågar en annan pojke, som säger nej. Och den pojken är jag.
    Nu ska vi inte skoja bort det här med att Johan Widerberg inte velat kalla sig skådespelare förrän vid runt 25 års ålder. Det är nämligen ingen snobbism. Det är allvarligare än så.
   - Ja, jag har lite bildningskomplex, eftersom jag inte gått Scenskolan.
   Känner du att andra skådespelare ser ner på dig för det?
   - Ja, ibland. Jag kan känna mig lite utanför. Jag tillhör ingen grupp. De som går skolan skapar ofta relationer som lever vidare efter utbildningen.
   Tror du det har legat dig i fatet att du är Bo Widerbergs son? Att man tycker du har tagit en genväg in i yrket?
   - Jag har aldrig fått det i ansiktet, men jag är inte dummare än att jag förstår att det finns en hel del människor som har tyckt så. Och kanske fortfarande gör det. Vad vet jag?
   Men bortsett från småsaker i din absoluta barndom, så har du ju bara jobbat med din pappa en enda gång, i ”Lust och fägring stor”?
   - Ja, det skötte både han och jag väldigt bra, om man ser tillbaka på det. Fram till den filmen så gjorde han ingenting för att skaffa mig jobb. Varken framför eller bakom kameran eller på något annat sätt. När jag fick den huvudrollen så hade jag redan börjat så smått, med ”Rapport till himlen” och lite annat.
   Det var 1995, men det skulle dröja ytterligare några år innan modet att kalla sig skådespelare räckte till.
   - Ja, det finns nog en annan anledning också, till att jag väntat, och det är rädslan för att telefonen plötsligt ska sluta ringa. Har man då aldrig sagt orden, inte stått för dem, då har man ju skapat en utväg.
   Men i takt med rollerna har ett självförtroende växt fram, ironiskt nog så pass att Johan Widerberg under de senaste två åren knappt jobbat alls. Det beror emellertid inte på att han inte haft erbjudanden – utan på att han tackat nej. Vilket borde kräva ett visst mod. För om man inte syns så finns det alltid en risk att man inte – finns.
   - Jo, det är lätt att skräcken kommer smygande – tänk om de aldrig ringer igen! Det ringde faktiskt en produktionsledare häromdagen, som jag känner sedan tidigare, och som hade något på gång. Hon började med att fråga: Det var någon som sa att du hade lagt av?
   Men varför har du sagt nej så många gånger?
   - Jag är mycket noga med att vänta på att det infinner sig en lustkänsla.

så hur försörjer du dig under tiden? Med reklamjobb?
   - Nej, våra inkomster som skådespelare är sådana att om man gör en långfilm så får man en hög pengar. Folk tror i och för sig att den högen är större än den är, men den är hyfsat hög, vilket innebär att man kan klara sig rätt länge – om man undviker att drabbas av fnatt när man först får den där högen.
   Och inte köper båtar, sommarstugor och Armani-kostymer?
   - Precis. Eller, Armani-kostymer kan man väl köpa, de ligger ju rätt fast. Men jag har inga, de är helt fel skurna för mig. Jag är alldeles för kort för Armani. De är så långa. Jag har lagt ner en hel del tid på att kolla upp det, som du hör!
   Självförtroendet har alltså sakta börjat spira inom Johan Widerberg. Men det är en skör liten planta som kräver mycket vatten och näring. Då tycker man ju att alla goda recensioner borde komma väl till pass.
   - Jo du, det är ju alltid kul, men de räcker väl i en kvart! Sen är man där igen. Det är en bedömningssport det här. Om man jämför med simhopp så kan man till exempel få fyra 8,5:or. Och så är det någon jävel som sätter en 5,5:a! Ja, då är det honom man sätter skärpan på. Och om man är värre, vilket jag är, då kan man omyndigförklara dem som satt 8,5. Då kan man tänka ”Han fattar ju ingenting” eller ”Henne har jag ändå aldrig gillat vad hon skriver”. Och då innebär det ju att även de höga betygen egentligen är – dåliga.