Oscarsson satte von Hancken på pottan
Av Eva Redvall, 22 december 2000
Per Oscarsson var nära att hoppa av SVT:s stora helgsatsning redan första veckan. "Jag hatade alla", berättar han för Sydsvenskan.
Det hade kunnat gå i stöpet, alltsammans.
Det var faktiskt mycket nära.
Innan första repetitionsveckan var till ända, tog Per Oscarsson sin regissör Rumle Hammerich avsides och hotade med att hoppa av tv-serien "Herr von Hancken".
Han var sårad och förbannad för att Hammerich inte var imponerad av vad han presterade.
Men mest av allt var han förtvivlad över att han inte fick grepp om sin rollkaraktär.
Per Oscarsson är 73 år. Han har varit med förr. Han har spelat Hamlet. Doktor Glas. Pontus i Hamsuns "Svält", som renderade honom både en Bodil, en guldbagge och skådespelarpriset i Cannes. Sådär hundratjugofem film- och tv-roller har det blivit, utöver alla scenroller.
Normalt har han ganska lätt för sig. Men den här gången låste sig allt.
Han kände sig som en skolpojke. Han hade gjort sin läxa och kunde den när han gick hemifrån, som det brukar heta. Men där, framför klassen, fick han inte tag i den.
- Då blev jag aggressiv, säger han.
Men efter en ledig helg hemma på gården utanför Skara släppte lyckligtvis den värsta förlamningen, och det blev verkligen en tv-serie. Den blir SVT:s stora helgsatsning detta år. Fyra avsnitt, som sänds den 25, 26, 27 och 28 december.
Vi sitter på var sin sida om ett pelarbord med en oroväckande vinglig skiva. Varje gång Oscarsson lutar sig mot skivan, åker mitt anteckningsblock i höjden, och bandspelaren svajar. Ibland välter den med en smäll.
Per Oscarssons skägg och mustasch är välansade och vita. Håret, som frånsett några taniga testar är bortrakat i "Herr von Hancken", har vuxit ut till en kort snagg.
När Oscarsson pratar far hans händer som fjärilar. Ofta sluter han ögonen eller fäster blicken på någonting osynligt eller odefinierat längre bort i rummet.
Det känns faktiskt som om han är litet blyg.
"Herr von Hancken" bygger på en roman av Hjalmar Bergman, en av hans mindre kända, publicerad 1920. Erik Lindegren och Karl-Birger Blomdahl använde den för övrigt som förlaga för en mindre lyckad opera på 1960-talet.
Huvudpersonen, Per Oscarssons roll, är en avdankad, lågadlig kapten med en sammanbiten fru (Mona Malm), en förtjusande dotter (Tuva Novotny) och en efterbliven son (Jonas Nölvand). I hushållet ingår också en informator vid namn Carlander (Johan Widerberg), som är hopplöst förälskad i kaptenens dotter.
Det är tidigt 1800-tal, då detta färgstarka sällskap styr kosan till en kurort för att dricka av det hälsobringande vattnet, gifta bort unga fröken von Hancken och, för kaptenens del, konsultera den demoniske kvacksalvaren Doktor Wurm (Johan Rabaeus) - som strax ger honom hans dödsdom.
Herr von Hancken har sex veckor kvar att leva, får han veta. Och han utnyttjar tiden väl. Efter en snabbdepression i sängläge lever han upp något alldeles mirakulöst och hinner bland annat uppvakta en tvivelaktig vicomtesse (Alexandra Rapaport), förnedra sin hustru, göra sig till åtlöje på en bal och sadla om från rojalist till revolutionär. Per Oscarsson talar om "en livskraft på dödens bädd".
Historien är en skröna. Burlesk, för att inte säga grotesk, och både komisk och rörande.
En mera inbilsk, självömkande och verklighetsfrånvänd romanhjälte än kapten von Hancken kan svårligen tänkas. Han är en man som är fången i sina egna illusioner, skyller sina misslyckanden på andra - ytterst på Gud Fader - och är ständigt på jakt efter upprättelse. Storhetsvansinne är väl ordet som automatiskt kommer för en.
- Herr von Hancken är en Don Quijote-figur, säger Oscarsson. En beklagansvärd gestalt, som genomgår en mental avklädning. Men han är ingen djävulsk person. Mera som ett barn i sin öppenhet och nakenhet. Jag hoppas att publiken skall hitta någon sorts barmhärtig kärlek för honom.
Per Oscarsson hade inte läst mycket Hjalmar Bergman, när han fick "Herr von Hancken" i sin hand. Han hade sett scenversionerna av "Markurells i Wadköping" och "Swedenhielms" och själv spelat i en uppsättning av "Patrasket". Mycket mera var det inte.
- Jag hade inte betraktat Bergman som någon speciellt intressant författare, medger han. Nu vill jag jämställa "Herr von Hancken" med Dostojevskijs "Idioten". Jag tror att Bergman skrev den för att göra upp med sina egna drömmar och illusioner. Jag tror han ville säga att man bör rensa upp i sitt liv.
Att förvandla romanens över trehundra sidor till tv-manus har varit en grannlaga uppgift för manusförfattaren Ulf Stark, som både har strukit kraftigt och, faktiskt, lagt till en del. Bland annat är slutet helt nytt.
- Jag tyckte inte om det till att börja med, säger Per Oscarsson medan han bjuder mig att smaka ur en skål med franska linser och smågodis som står på bordet. Men sedan köpte jag det. Nu tycker jag att manuset är genialt.
Inspelningen av "Herr von Hancken" ägde rum på Lidingö och Ingarö utanför Stockholm och på Medevi Brunn och Gottenvik i Östergötland. Den var en fem månader lång kraftansträngning, där Per Oscarsson nog inte var så lätt att ha att göra med alla gånger.
- Jag är en ganska kritisk person, konstaterar han. Jag godkänner inte många. Men mycket får jag förstås omvärdera. I början hatade jag alla. "Ni skall inte tro att ni är så bra", tänkte jag. Men det var ju mest för att jag inte var nöjd med mig själv.
Vid ett tillfälle krävde han att få ta om en scen, dagen efter, när scenbilden redan var riven. Annars skulle han inte gå ett steg vidare, hotade han.
- Jag sa det mycket lugnt. Men jag satte ju hela produktionen på pottkanten. Alla som var med i scenen blev tvungna att komma tillbaka. Pengar kostade det ju också. Det vill till att man har mod i ett sådant läge. Jag såg det som en moralisk plikt mot mig själv.
Och det var värt priset?
- Bättre blev det. Men inte riktigt som jag ville ha det. En månad senare, när jag spelade in en barnfilm i Danmark, kom jag på hur jag skulle ha gjort scenen.
|
