Oscar Wilde - ett porträtt Av Carlhåkan Larsén, 31 januari 2001 I "Dorian Grays porträtt" övergår njutning i desperation. Några år senare skulle författaren Oscar Wilde själv falla från ära och berömmelse till skam och fattigdom. "Den är tyvärr ganska lik mitt eget liv - idel prat och ingen handling." Så lyder författaren Oscar Wildes eget omdöme om "The Picture of Dorian Gray". Som vanligt formulerade han sig skarpt, elegant och paradoxalt. "Handling kan jag inte skildra: mina personer sitter och pratar i stolar." Det är främst tre unga män som sitter och resonerar: den cyniske betraktaren Lord Wotton, målaren Basil Hallwell och hans förföriska motiv, den unge och sköne Dorian Gray. "Varje porträtt som är målat med känsla är ett porträtt av konstnären, inte modellen" är Basil Hallwells kommentar till sitt mästerverk. Romanen publicerades i två steg. Först kom en version i ett månadsmagasin (sommaren 1890), därefter gavs den ut i bokform på ett mindre förlag (april 1891). Mera välrenommerade utgivare avböjde. "Efter detta datum såg den viktorianska litteraturen annorlunda ut", sammanfattar en av Wildes biografer, Richard Ellmann. Vid den tiden var Oscar Wilde den store trendsättaren i Londons övre värld. När 25-åringen kom från Oxford till huvudstaden 1879 hade han redan präglat ett slagord: "Jag skall bli berömd; kan jag inte det skall jag åtminstone bli beryktad." Han blev bäggedera i tur och ordning. Lyrikern publicerade en volym "Poems" (Dikter) redan 1881. Dramatikern slog igenom med komedierna "Lady Windermere's Fan" (Solfjädern), "A Woman of No Importance" (En kvinna utan betydenhet), "An Ideal Husband" (En idealisk äkta man) och "The Importance of Being Ernest" (Mister Ernest) 1892-95. Berättaren gav läsekretsen spännande historier som "The Canterville Ghost" (Spöket på Canterville) 1887 och "Lord Arthur Savile's Crime" (Lord Arthur Saviles brott) 1891. Versberättelsen "The Ballad of Reading Gaol" (Balladen om fängelset i Reading) 1898 förändrade bilden av Wilde. Provokatören skrev "The Decay of Lying" (Lögnens förfall) 1889, där han ivrade för mer fantasi i litteraturen, och "The Soul of Man under Socialism" (Socialismen och människoanden) 1891: "Att göra människor till socialister är ingenting, att göra socialismen mänsklig är en stor sak." Konversatören konverserade med flödande kvickhet - den högt begåvade och klassiskt lärde Oscar Fingal O'Flahertie Wills Wilde slipade sina aforismer i muntligt umgänge. "Att formulera en fras och leva på stor fot" var parollen. Wildes egen stämma beskrivs som sammetsmjuk, med en cellos välklang. Flanören uppträdde ostentativt i huvudstadens offentlighet men var ingen dagdrivare. Hans omfattande skriftställarskap vittnar om flit, inte om lättja. Posören var mån om sitt utseende, ett riktigt modelejon, som lanserade sig själv. "Livets första plikt är att lägga sig till med en pose." Solros i handen eller grön nejlika i knapphålet. House Beautiful hette den utsökt inredda bostaden. Så byggde han sin berömmelse under ett dussin år. Sedan inträffade de omstörtande händelser som gjorde honom beryktad. Hade Wilde rätt när han beskrev "Dorian Grays porträtt"? I författarens paradoxala anda kan man svara ja och nej. Sida efter sida av elegant konversation och spirituella infall. Under tiden tecknar han satiriska skisser av aristokratin och porträtt av unga män, födda med silversked i guldmunnarna. Med vällustig detaljrikedom framställs bilden av ett liv i finhet. "Dorian Grays porträtt" är en roman om en fritt svävande estetik och en etisk hållning som får förintande konsekvenser när Dorian Grays livsstil övergår från vegeterande njutning till desperat handling. Lögn, förfall och ond bråd död följer i en obrytbar kedja. "Först fick jag en idé om en yngling som säljer sin själ i utbyte mot evig ungdom - en idé som är gammal i litteraturhistorien men som jag gett en ny form åt." Goethes "Faust" hänger i Wildes garderob. Wildes applikationer är originella: Dorian behåller sin utvärtes ungdom och oskuld, men dragen på porträttet fångar åldrandet och det invärtes förfallet. Boken missförstods. Wilde var noga med att betona romanens etiska budskap. Men den mottogs fientligt, författaren anklagades för att vända sig till en junta av urspårade adelsmän och tjänstvilliga perversa gossar. Boken vore "en fransk roman skriven på engelska": Wilde uppskattade ju den dekadenta fin-de-siècle-kulturen i Paris schangtila salar. Wilde var för övrigt knappast entydig. I bokens förord uttalar han sig som skönande, predikar konstens överhöghet och esteticerandets evangelium. Men Dorians öde skall leda tanken i annan riktning. Läsarna såg den överdådiga skildringen av rik prakt, förbjudna nöjen och omoraliskt levnadssätt men inte själva poängen: Dorian Gray förlorar sin identitet och går under. Boken är en esteticismens tragedi, Dorian esteticismens martyr. På sin höjd erkände någon kritiker författarens begåvning och konstfärdighet. Men hustrun Constance märkte en omsvängning: folk slutade prata med familjen. Dorian Grays skönhet och utstrålning förhäxade målaren Basil. Det står klart att det är fråga om "den kärlek som icke vågar yppa sitt namn" - Michelangelos, Shakespeares kärlek, förtydligar Wilde i romanen, som - enligt Ellmann - blir ett varsel om hans egen tragedi. Trots att Wilde mer antyder än konkretiserar är temat givet. Om Dorian får man veta att han inte försmår någon form av lust och lidelse. Gestalten har drag av Dr Jekyll och Mr Hyde. Dorian Straight och Dorian Gay? Oscar Wilde har ju givit sin tids namnlösa kärlek ett ansikte. När han väl upptäckte den gav han sig hän, och hans nymornade passioner svämmade över. Constance märkte att Oscar ändrade livsstil. Engagemanget för familjen ersattes av andra intressen, som kostade pengar och tärde på hans integritet och värdighet. En bortskämd, guldlockig Alfred Douglas lindade honom kring lillfingret. Så störtade Wildes tillvaro ihop - "sodomi" var olaglig, en rättegång skickade honom i avgrunden. Wilde försvann som författare och människa. Social utplåning, ekonomisk katastrof och, i praktiken, landsförvisning. Han hade kunnat fly från processen men lade huvudet tillrätta på schavotten. Det säkrade hans martyrskap och senare upprättelse. Den förändring av engelsk mentalitet som han hade i sinnet fick han inte uppleva. Rättegången mot Wilde har spelats upp gång på gång i böcker, pjäser och på film. Sympatierna ligger hos den anklagade. Numera betyder hans livsöde kanske mer än hans skrifter. Den tvååriga fängelsevistelsen bröt ner hälsan. Wilde dog efter tre års kringflackande sedan han frigivits. Ur avgrunden, "De profundis", skrev han ett litterärt brev, riktat till "Bosie" Douglas. "De profundis" publicerades i utdrag 1907 men utgavs komplett först 1962. Kontakten med hustrun och de båda sönerna bröts förstås, de bytte namn för att dölja skammen. Constance Wilde avled redan 1898. På hennes gravsten står "Wife of Oscar Wilde", men de orden tillades först 1963. Wildes vänkrets de sista åren inskränktes till några få mycket trogna, t ex litteratören Robert Ross, som var närvarande vid dödsbädden 1900, senare utgav hans skrifter och nu vilar i samma grav som Wilde i Paris. Ett par drag ännu i Oscar Wildes porträtt: "Jag har inget att deklarera utom mitt geni." (Yttrande i tullen när han kom till Amerika). "Jag ändrade människors sinnen och gav tingen nya färger."

Hem     Biografi     Filmografi     Artiklar     Bilder     Notiser     Relaterat