Av Carlhåkan Larsén, 31 januari 2001
"Den är tyvärr ganska lik mitt eget liv - idel prat och ingen handling."
Det är främst tre unga män som sitter och resonerar: den cyniske betraktaren Lord Wotton, målaren Basil Hallwell och hans förföriska motiv, den unge och sköne Dorian Gray. "Varje porträtt som är målat med känsla är ett porträtt av konstnären, inte modellen" är Basil Hallwells kommentar till sitt mästerverk.
Romanen publicerades i två steg. Först kom en version i ett månadsmagasin (sommaren 1890), därefter gavs den ut i bokform på ett mindre förlag (april 1891). Mera välrenommerade utgivare avböjde. "Efter detta datum såg den viktorianska litteraturen annorlunda ut", sammanfattar en av Wildes biografer, Richard Ellmann.
Vid den tiden var Oscar Wilde den store trendsättaren i Londons övre värld. När 25-åringen kom från Oxford till huvudstaden 1879 hade han redan präglat ett slagord: "Jag skall bli berömd; kan jag inte det skall jag åtminstone bli beryktad." Han blev bäggedera i tur och ordning.
Berättaren gav läsekretsen spännande historier som "The Canterville Ghost" (Spöket på Canterville) 1887 och "Lord Arthur Savile's Crime" (Lord Arthur Saviles brott) 1891. Versberättelsen "The Ballad of Reading Gaol" (Balladen om fängelset i Reading) 1898 förändrade bilden av Wilde.
Så byggde han sin berömmelse under ett dussin år. Sedan inträffade de omstörtande händelser som gjorde honom beryktad.
"Först fick jag en idé om en yngling som säljer sin själ i utbyte mot evig ungdom - en idé som är gammal i litteraturhistorien men som jag gett en ny form åt." Goethes "Faust" hänger i Wildes garderob. Wildes applikationer är originella: Dorian behåller sin utvärtes ungdom och oskuld, men dragen på porträttet fångar åldrandet och det invärtes förfallet.
Wilde var för övrigt knappast entydig. I bokens förord uttalar han sig som skönande, predikar konstens överhöghet och esteticerandets evangelium. Men Dorians öde skall leda tanken i annan riktning. Läsarna såg den överdådiga skildringen av rik prakt, förbjudna nöjen och omoraliskt levnadssätt men inte själva poängen: Dorian Gray förlorar sin identitet och går under. Boken är en esteticismens tragedi, Dorian esteticismens martyr.
Dorian Grays skönhet och utstrålning förhäxade målaren Basil. Det står klart att det är fråga om "den kärlek som icke vågar yppa sitt namn" - Michelangelos, Shakespeares kärlek, förtydligar Wilde i romanen, som - enligt Ellmann - blir ett varsel om hans egen tragedi. Trots att Wilde mer antyder än konkretiserar är temat givet. Om Dorian får man veta att han inte försmår någon form av lust och lidelse. Gestalten har drag av Dr Jekyll och Mr Hyde. Dorian Straight och Dorian Gay?
Så störtade Wildes tillvaro ihop - "sodomi" var olaglig, en rättegång skickade honom i avgrunden. Wilde försvann som författare och människa. Social utplåning, ekonomisk katastrof och, i praktiken, landsförvisning. Han hade kunnat fly från processen men lade huvudet tillrätta på schavotten. Det säkrade hans martyrskap och senare upprättelse. Den förändring av engelsk mentalitet som han hade i sinnet fick han inte uppleva. Rättegången mot Wilde har spelats upp gång på gång i böcker, pjäser och på film. Sympatierna ligger hos den anklagade. Numera betyder hans livsöde kanske mer än hans skrifter.
Den tvååriga fängelsevistelsen bröt ner hälsan. Wilde dog efter tre års kringflackande sedan han frigivits. Ur avgrunden, "De profundis", skrev han ett litterärt brev, riktat till "Bosie" Douglas. "De profundis" publicerades i utdrag 1907 men utgavs komplett först 1962. Kontakten med hustrun och de båda sönerna bröts förstås, de bytte namn för att dölja skammen. Constance Wilde avled redan 1898. På hennes gravsten står "Wife of Oscar Wilde", men de orden tillades först 1963. Wildes vänkrets de sista åren inskränktes till några få mycket trogna, t ex litteratören Robert Ross, som var närvarande vid dödsbädden 1900, senare utgav hans skrifter och nu vilar i samma grav som Wilde i Paris.
Ett par drag ännu i Oscar Wildes porträtt:
"Jag har inget att deklarera utom mitt geni." (Yttrande i tullen när han kom till Amerika).
"Jag ändrade människors sinnen och gav tingen nya färger."
|