Johan siktar
mot elitserien

Ultra Magazine omslag

Han är svensk films just nu mest gnistrande diamant. Han drog hemifrån när han var fjorton år och undrar var hans bästa vän har tagit vägen.
Maria Lindén har träffat Johan Widerberg, pojken som vill se äldre ut.

J ohan Widerberg har legat sömnlös i en vecka. Förklaringen är delvis att han har jetlag efter sin resa till Los Angeles, men mest beror sömnlösheten på oro. Johan ligger vaken och grubblar över vad som
ska komma nu, efter alla utmärkelser, efter alla filmfestivaler, efter Oscar-nomineringen för filmen "Lust och fägring stor" där han spelar huvudrollen.
   Nu inträder en ny period i Johans liv då han ska upp till bevis. Nästa gång han sätter igång och arbetar vet han att han måste ha varvat ner tillräckligt från "Lust och fägring"-yran för att kunna koncentrera sig maximalt och prestera mer än att bara vara ung och lovande. Hans omtalade lågmälda spelstil med förmågan att lysa igenom duken med ett öppet, rent ansikte får inte ha grumlats. Han måste visa omvärlden och sig själv att hans avsikter att, som han säger på sitt typiska sportmetaforsätt, spela i "elitserien" är allvarligt menade och befogade.
   Skådespelaren Johan Widerberg har fått sitt livs största framgång och erkännande med filmen "Lust och fägring stor" där han som sagt spelar huvudrollen men också har assisterat sin pappa, megaregissören Bo Widerberg.
   Bland utmärkelserna filmen fått sedan premiären i november förra året finns tre guldbaggar, publikpriset vid Göteborgs filmfestival, priser vid Berlins filmfestival och som guldströssel på grädden - Oscars-nomineringen, i klassen "Bästa utländska film".
   Just nu kopplas Johan och Bo ihop som en enhet, men Johan är av egen lyskraft ett unikum inom svensk film på grund av den extremt långa meritlistan för sin ålder. Redan som baby var han med i pappa Bos filmer. Det lär bara vara Stellan Skarsgård som vid 22 års ålder har spelat fler roller än Johan.
   Johans genombrott kom med huvudrollen i TV-serien "Ebba och Didrik" då han var fjorton. Sedan dess har han varit med i TV-serier som "Den frusna leoparden", Rapport till himlen", "Rosenbaum" och "Radioskugga". Han har haft en roll i Stadsteaterns uppsättning av "Det är från polisen" och han är med i kommande filmen "Juloratoriet". När Johan var fjorton år gammal lämnade pappan familjen för en ny kvinna. Johan bröt kontakten med Bo, stack hemifrån och klarade sig själv genom att börja jobba - bland annat på ett produktionsbolag för reklamfilm. Med filmen "Lust och fägring stor" har fader Bo och son Johan återförenats. Och det med besked. De reser tillsammans, är bästa kompisar och tänker fortsätta jobba ihop.
   Jag träffar Johan dagen innan han ska göra den andra Los Angeles-resan på en månad. Första gången åkte han och pappa Bo dit för att göra promotion för "Lust och fägring stor". Nu åker de dit för själva Oscar-nomineringen. Johan Widerberg verkar förvånansvärt lugn under intervjun, men genom flickvännen Amanda Rydman får Ultra senare reda på att han hoppat upp och ner i sängen hela kvällen, istället för att packa väskan. Och det som regissören Ulf Malmros sa en gång: "Johan är en gammal man i en ung mans kropp", verkar inte stämma helt.
   Vad tycker du om miljön i Los Angeles"
   - Los Angeles har ju så otroligt taskigt rykte i Europa. Jag har varit där tre gånger, två gånger som turist, och så nu en gång för att jobba. Och jag trivs jättebra! Jag har fördelen av att ha varit där med folk som kan stan och har vänner där och då är det ju så mycket roligare. Bara att bli nersläppt i den stan måste ju vara fullkomligt hopplöst. Man har ju ingen aning om vart man ska. Det finns liksom inget Times Square, ingen kärna överhuvudtaget. Men jag tycker att det är en kreativ miljö också. Och det finns många bra människor där, faktiskt. Här pratas det mycket skit om ytliga människor i USA i allmänhet och Los Angeles i synnerhet. Det är klart att det finns ytliga människor där, men det finns många med substans också.
   Det verkar finnas en väldigt stor yrkesskicklighet samlad där.
   - Verkligen. I min bransch så är det ofta där i Los Angeles som de bästa hamnar på gott och ont. Elitserien är ju där. Det är där "major league" finns inom film.
   Vill du vara i "major league"?
   - Det vill alla som håller på med någonting. Återigen som i mina jäkla sportmetaforer, spelar man fotboll i Sverige så vill man ju till Italien om man spelar på en sådan nivå. Alla fotbollsspelare kan mer eller mindre erkänna att drömmen är att komma till Italien. Men för svenskar inom film är det lite fult att säga att man vill jobba i staterna. Fast jag tror ju att så gott som alla har en dragning dit. Det görs naturligtvis mycket skit där också, men de bra filmerna glöms ofta bort när man generaliserar.
   Exakt hur känns Oscar-nomineringen idag, dagen innan du ska åka iväg?
   - Det vete fan.

Johan på hotellsängen

   Tycker du att nomineringen klär dig?
   - Ja, först och främst är det ju inte jag personligen som är nominerad, utan filmen. Men jag har ju rätt stor del i den. Jag har oerhört mycket gratis genom min uppväxtmiljö. Nu var jag i Los Angeles med min farsa och gjorde PR i en vecka och jag kan ju förstå de som fullständigt tappar all kontakt med verkligheten. Att komma dit och bo på det klassiska filmstjärnehotellet Beverly Hills Hotel och göra alla de där intervjuerna. Att plötsligt vara relativt nära - även om det inte är i den innersta kärnan, så är man ju i alla fall rätt nära filmvärldens absoluta centrum när man kommer dit och är nominerad.
   - Jag kan förstå de som blir lite tokiga och förlorar sig i det där. Där har jag mycket gratis genom min uppväxt. Jag fick tidigt resa mycket och uppleva filmfestivaler och träffa mycket folk. Därför har jag distans till det. Samtidigt är det som roliga timmen. En Oscar-nominering! Jag har alltid tyckt mycket om film, speciellt amerikansk film. Och att då vara med i en film som ska vara med där - det är godis.
   På något sätt känns det som om du tränats inför detta hela ditt liv. Ungefär som en prins som uppfostrats från barnsben till rollen som kung. Man oroar sig inte för att du skulle skämma ut dig i en sådan situation som att till exempel hålla tacktal på Oscarsgalan.
   - Jag hade en hund en gång. Och då var det viktigt att man redan tidigt tog med den i tunnelbanan och på bussen. Det kallades för social träning, det står i hundboken. Hunden ska enligt boken träffa barn och åka buss och det är precis samma sak med mig. Att jag fick vara med överallt.
   Hur känns det egentligen att ha en egen publicist i USA?
   - Det är inte så att jag har en egen publicist. Det är Nordisk Film som distribuerar filmen utomlands som har anlitat en publicist i Los Angeles för att sköta den här PR-veckan. Det kändes bra. Återigen var det den enorma yrkesskickligheten som finns i USA. Det är väldigt häftigt att se inifrån hur de fungerar och hur de förhåller sig till sina jobb.

J ag har fått för mig att du är väldigt mycket av en nej-sägare. Kan du kosta på dig att vara det även i USA?
   - Jag kom inte ens på tanken att börja tjafsa och ifrågasätta om det var seriösa saker jag skulle vara med på. Jag var med i ett nöjesprogram som heter "Extra". Då var jag ute med en tjej som är med i filmen "Clueless", där hon spelar en karikatyr av en amerikansk tonårsflickstyp. Idén till inslaget var att hon skulle visa mig, utlänningen, stan. Då var det precis så som reportagen man ser ibland, att vi var i något köpcenter och jag skulle köpa skor och sedan åkte vi roller-blades på Santa Monica Beach. Och det var jätteroligt.
   Men du skulle inte åka roller-blades i "Adam"?
   - Nej!
   Varför säger du nej till så mycket?
   - Det är väldigt enkelt. Om man jobbar som skådespelare så har man bara ett ansikte. Jobbar man mycket, som jag har haft förmånen att göra och sitter i varenda TV-soffa, så spyr folk på en efter tjugo minuter. Precis som jag själv gör när ansikten förbrukas. Jag har inget behov av att vara kändis på det sättet. Det finns folk som blir deprimerade om de inte får läsa om sig själva eller se sig själva på TV. Det finns fall där folk blivit riktigt knäppa när de varit offentliga ett tag och det sedan tar slut. Det är en kombination av att jag inte vill sitta där och att det inte är bra. Sen när man har gjort någonting som man vill att folk ska se kommer det ju i ett helt annat läge.

Johans ryggtavla

   Ofta ser man på nyrika människor och tycker de är vulgära. På samma sätt kan man tala om nykända. Kan du tycka att nykända är vulgära? Äcklas du av dem?
   - Jag läser mycket tidningar och tittar mycket på TV och då ser jag dem som gör allt det där jag inte vill göra. Men jag kan ändå inte döma dem. Jag tror inte heller att det är speciellt bra att titta för djupt i "Bindans" gratisdrinkar. Jag tror inte det är bra. Fast det är klart att det finns folk som går på alla de där festerna och ändå klarar sig.
   Du säger att du har sett de som förlorat greppet. Vad har hänt med dem?
   - Det där är nog mer ett amerikanskt fenomen med de unga som kommer fram. De fallen har jag inte sett på nära håll, men man hör mycket från initierade källor. Den stjärnkulten de har där gör att någonting händer med dem, och det måste göra det. Personligen förstår jag det inte, det där att man ska behandla folk illa, det har vi inte i Sverige. Det finns inte riktigt den jordmånen för det.
   Hur har du levt sedan premiären av "Lust och fägring stor" - i en kappsäck?
   - Först jobbade jag i Göteborg och pendlade fram och tillbaka, sedan var jag i Nya Zeeland i en månad och spelade in film. Sedan har det varit lite filmpremiärer i de nordiska länderna och efter det olika filmfestivaler. Efter det var det promotion i Los Angeles en vecka, så det har blivit en del resande.
   Trivs du med det?
   - Om man lever i ett förhållande som jag gör så är det svårt som fan. Och det är alltid svårast för den som är kvar. Samtidigt som jag själv älskar att resa. Jag är väldigt mycket en resmänniska. Jag tycker om hotell och bara att åka bussen till Arlanda tycker jag är otroligt mysigt.
   Du sa att du har mycket gratis från din barndom, men du har väl jobbat väldigt hårt också?
   - Jag har inte haft mer gratis än att jag blev socialt tränad. Men jag har aldrig fått några förmåner på grund av mitt namn. Det har jag aldrig upplevt. Det kanske beror på att jag är naiv, men det tror jag inte.

L ust och fägring stor" har fått en hel del priser. Kan du njuta av framgången och slå dig till ro med det en stund?
   - Ja, i tjugo minuter.
   Känns det inte pirrigt att börja jobba i en vanlig vardag sedan?
   - Jo, det är ett jättesvårt läge nu. Från att ha varit ung och lite lovande kanske, så har jag plötsligt en massa att bevisa.
   Hur har du tänkt göra för att fokusera dig igen?
   - Det gör jag ju mer eller mindre jämt nu. Jag har inte kunnat sova alls sedan jag kom hem sist. Det beror till viss del på jet-lag, men också för att jag ligger och oroar mig för saker jag ska göra i juni. Jag ligger och tänker på scener och sånt.
   I tidningar framställs du och din pappa som en enhet. Irriterar inte det dig?
   - Nej, inte nu längre. I och med att vi hade de där åren då vi inte var en enhet, vi var så långt ifrån en enhet man kan komma, så gör det mig ingenting att det är så här nu. Jag tycker det är rätt trevligt, faktiskt. Vi har väldigt kul ihop. Men hade vi inte haft de där åren, så hade vi inte kunnat göra den här filmen.
   Är det helt och hållet sunt att jobba med sin pappa och vara kompis med honom?
   - Jag vet faktiskt inte.
   Jag tycker i alla fall att det verkar rätt ovanligt. De flesta killar jag känner kan inte prata med sina pappor och de har inte det minsta gemensamt med varandra. Tror du att "far och son-grejen" är viktig för människor?
   - Ja, självklart. Om man ska prata om våldsbrottslingar, sexförbrytare och sådär så finns det ju klara papper på att det ofta handlar om en frånvarande farsa. Så det är klart som fanken att det är viktigt.
   När vet du att du är bra och när tvivlar du på dig själv, i jobbet?
   - Jag tvivlar alltid faktiskt. När man sitter framför kameran så handlar det om att tänka så lite som möjligt. Men efter tagningen tänker jag att "va' fan gjorde jag nu". Och sedan när man ser resultatet så är det samma sak, varför gjorde jag inte så och si?
   Plågar din självkritik dig? Är den som ett handikapp?
   - Den är på gott och ont. Men eftersom jag är väldigt självkritisk så tycker jag ofta att jag gör för lite i jobbet som skådis. Självkritiken gör att jag är rädd för överspel och att hålla på och showa. Det leder i sin tur till att jag ofta är rädd för att det blir underspel.
   Men det är just det du fått så mycket beröm för. Det kan du väl erkänna! Varifrån kommer de här kraven?
   - Det vet jag inte. Det är väl mina föräldrars fel som allting annat. Jag tror att miljö är det som formar en i mycket mer utsträckning än arv.
   Menar du att de ville att du skulle bli något, eller har du tittat på hur de är?
   - Nej, de har aldrig pressat mig i någon riktning så att säga. Vilket är bra. Utom i ett fall. Och det var med fotbollen. En dag kom jag hem och sa att jag skulle sluta spela fotboll. Och det var märkligt att se mina föräldrars reaktion. De kunde inte alls ta det. Det var intressant. De blev ordentligt knäckta av det.
   Varför det, tror du?
   - Det var inte jäklar nu kommer han inte att tjäna några Juventus-miljoner som vi kan leva på, utan snarare en social historia, det där med att gå på mina matcher var en stor del av deras liv.
   Vilka relationer är viktigast för dig hemma?
   - Det är relationen till min flickvän och en bästa vän. Och till fjärrkontrollen. Det låter väl skittrist, men det är faktiskt så. Om man jobbar mycket så fyller man den sociala biten - det här behovet av att umgås och sitta och dricka öl - med råge när man filmar. Hela dagarna är som ett cocktailparty. Jag tycker om det. Man jobbar och så fortsätter man att umgås på kvällarna, speciellt om man jobbar borta från sin hemstad. Man umgås dygnet runt och så sover man fyra timmar och så ses man igen. Då är det skönt att komma hem till något slags lugn.
   Du är inte bortskämd med en kärnfamilj som du bott tryggt hos tills du var tjugo. Vad finns det för för- och nackdelar med det?
   - Nu kan jag bara se fördelarna med att jag stack hemifrån. Det var nödvändigt. Alla måste frigöra sig. Jag behövde göra det rätt så extremt, men det är ju samma impuls som hos många.
   Skulle du försöka förhindra att ditt eget barn om du en dag får barn, skulle sticka hemifrån när det var fjorton?
   - Förmodligen. Men någonstans har man ju lyckats om man uppfostrat någon i fjorton år som man sedan inte kan stoppa när han vill dra. Men det är klart att jag skulle försöka få grabben eller flickan att stanna kvar.
   När du och Bo separerade från varandra
   - Det låter så kul, som ett partnerskap.
   Var det inte motsägelsefullt att då vilja hålla på med film, det som Bo gjorde?
   - Jag ville inte det då. Men jag gjorde ju Ebba och Didrik och i samma veva så flyttade jag hemifrån och bestämde att jag aldrig mera skulle stå framför kameran. Men det var inte så mycket upproret, det var mer att jag inte stod ut med att apa mig framför kameran. Men sen blev det ändå så att jag började med reklamfilm. Det var för att jag tycker så otroligt mycket om film.

Johan liggandes på sängen

   Har du levt ut din ungdom?
   - Nej, det har jag inte gjort. Och det är ett problem, det är det verkligen. Jag blev inte full första gången genom att sitta hemma hos en kompis och blanda slattar från föräldrarnas olika spritflaskor. Sedan har jag fått höra att det finns ett namn för det där när man häller ihop spriten, "häxan". Det har jag aldrig druckit. Och de där tonårsförälskelserna man ska ha... Det är ett stort problem. Jag blev packad på något dyrt, vitt vin första gången, tillsammans med äldre personer.
   Har du några jämnåriga kamrater?
   - Jag har inga överhuvudtaget. Jag hade en ett bra tag som jag tyckte mycket om, men jag vet fan inte var han är någonstans. Det är en sådan där tråd jag skulle vilja knyta ihop.

V ilken är den största skillnaden på den Johan Widerberg som sitter vid pianot och sjunger "I lööv you" i "Ebba och Didrik" och den Johan som åker till USA i morgon för att uppleva en
Oscargala?
   - Hmmm.
   Du är dig ganska lik till utseende till att börja med.
   - Ja, jag är mig nog rätt lik över hela linjen. Det måste vara något fel.
   Varför måste det vara det?
   - Jag vet inte, det känns så. Då var jag tretton-fjorton och jag ville vara vuxen på en massa olika sätt och jag var det också på så sätt att jag klarade mig väldigt bra socialt. Nu har jag inget behov av att vara vuxen. Det där med blyghet och att inte kunna göra saker framför en kamera har det blivit lite bättre med. Då var det ren jävla panikångest när jag skulle göra vissa grejor i "Ebba och Didrik". Helt enkelt för att jag var så blyg. Jag sjunger så dåligt och då är det jättejobbigt att sjunga. Det var otroligt jobbigt. Nu skulle jag sjunga dåligt men tänka att "äsch vaddå".
   Det är en bra låt.
   - Ja, det är en bra låt, men jag kunde inte framföra den och det kände jag.
   Ett stort problem för många människor verkar vara att ta vara på nuet. Är du bra på det?
   - Jag skulle vilja säga att jag är mycket bra på det och det är jag väldigt tacksam för. Det finns ingen konstant lycka, eller ett konstant välmående. Det handlar bara om ögonblick som kan vara i kanske en dag, om man har tur. Det gäller bara att leva i de där ögonblicken som är lyckliga och det kan jag absolut göra. Det är det som är meningen, att man får de där ögonblicken.
   Är du rädd för att bli äldre? Det är ju en annan sjukdom i vår tid.
   - Nej, inte alls. Jag ser fram emot att se lite äldre ut så jag kan göra någon annan roll än de där jävla 17-åriga eller ännu yngre, storögda pojkarna. Det skulle vara rätt skönt.
   Vill du bli ondare på film?
   - Ja, men det vill alla. Alla som gör en viss sorts roller vill göra det andra. De som har gråtit sig igenom en karriär vill göra komedi. Det är klart att det är så.
   Du verkar inte så inne på ung populärkultur som görs av folk i din egen ålder.
   - Nej, jag är äckligt reaktionär alltså. Allting var bättre förr.
   Du gillar äldre killar?
   - Japp. Riktigt gamla. Döa är de. Nej, du har rätt. Med film måste jag säga att det är inte många som går förbi Elia Kazan. Han lever fortfarande och något av det mest korkade jag varit med om var när vi var på Berlinfestivalen med vår film och han var där för att ta emot ett livstidspris. Vi var där och han var där och vi var bara så jäkla slöa och dumma så vi missade det, vilket är för jävligt. Och sedan tror jag vi ska få träffa Billy Wilder, som farsan har träffat för en massa år sedan i Tyskland. När vi var i Los Angeles ringde Bo upp och sa att "nu är vi här, kan vi inte ses, jag skulle vilja att min son fick möta dig". Och det tände han på. Så dagen efter prisutdelningen ska vi träffa Billy Wilder, och det är helt enormt. Han är en av de riktigt stora.
   Har du och Bo samma idoler?
   - Ja, det får man nog säga. När det gäller film. Och det handlar väl inte heller om indoktrinering på det sättet, men farsan har god smak. Och han har haft vett att visa de bra sakerna för mig, även om jag tagit reda på mycket själv i och med att vi skilde på oss så tidigt. Jag har sett mycket film på egen hand. Mycket har jag invigt mig själv i.
   Har du invigt honom i någonting?
   - Nej, han är svår. Jag försöker. Vi är ju sportidioter båda två, men han är väldigt konservativ. Jag älskar amerikanska sporter som basket och amerikansk fotboll, men det går inte. "Det är bara en jävla röra", tycker han.
   Vilka är dina favoritskådespelare just nu?
   - Det är enkelt. Jag och Bo var och såg "Leaving Las Vegas". En otroligt stark film. Det var så att vi tänkte att nu lägger vi av. Och de två, Nicolas Cage och Elisabeth... Elisabeth som kommer från ingenstans. Det är så otroligt fascinerande hur det är för henne nu. Under hela hennes karriär händer ingenting och på premiärnatten svänger det fullständigt.
   - Hon är den absolut hetaste som finns nu. Innan dess har hon gjort dyngrullar som "Cocktail" och "Adventures in babysitting" och man har inte haft en aning om hennes kapacitet. Och så hamnar hon i rätt sammanhang och är fullständigt lysande. Så just nu är det de två man ska slå. Och det är ett jävla jobb. Den filmen och alla som är inblandade i den har allihop på ett eller annat sätt höjt ribban för oss andra.


Hem     Biografi     Filmografi     Artiklar     Bilder     Notiser     Relaterat